Lägenheten var mörk när jag kom hem. Lite ljus på vardagsrumsgolvet, gatlyktornas gula sken från gatan utanför. Det kändes tomt att komma hem till en tom lägenhet. När jag åker med bussen längs vägen, kollar jag alltid in i våra fönster. Då brukar jag kunna se hur han står i köket, eller sitter framför datorn. Hur han liksom väntar på någonting. Sista hållplatsen kliver jag av och springer hem. Men i går kväll var det ingen som väntade. Så jag kollade inte in i våra fönster. Istället steg jag bara av bussen och gick sakta hem.

Kanske städade jag för att sysselsätta min saknad. Jag är inte van vid den här typen av tomhet, känslan av att inte vilja vara ensam. För jag har alltid stått ensam förut, enad med mig själv om du så vill. Jag har inte känt ett behov av någon, jag har inte behövt någon alls. Det var då. När jag helst ville va själv. När jag inte ville ha det jag hade då i min närhet. När jag suckade så fort dörren smällde igen, en signal om att det ensamma nu skulle vara över. Jag suckar inte längre.

Sent gick jag till sängs, på hans sida tänkte jag sova. Med hans täcke och hans doft. Mitt täcke låg undansparkat, som om jag skämdes över det, eller bara ville bli av med det. Morgonen kom fort och när jag vaknade såg jag hur han sparkade av sig skorna i hallen.

Kläderna tog han av i klippta meningar. Sen kröp han ner och omfamnade mig med värme trots att han var alldeles iskall. Kyssarna var intensiva och i samma mening sa vi att vi hade saknat varandra.

Jag kom att tänka på sommarträden som glittrade i solen. Hur deras närhet och att de inte stod ensamma gjorde dem vackra. Ett träd gör ingen skog, flera träd ger möjligheten till utforskande, gömställen och platser där vi älskar att vara.

Det är som att lyckan bygger bo under parketten, som om glädjen skiner in genom fönstren och som om vi båda börjar leva igen. Kärleken gör oss till de människor vi vill vara. Låt det nu vara så.