Lägenheten var mörk när jag kom hem. Lite ljus på vardagsrumsgolvet, gatlyktornas gula sken från gatan utanför. Det kändes tomt att komma hem till en tom lägenhet. När jag åker med bussen längs vägen, kollar jag alltid in i våra fönster. Då brukar jag kunna se hur han står i köket, eller sitter framför datorn. Hur han liksom väntar på någonting. Sista hållplatsen kliver jag av och springer hem. Men i går kväll var det ingen som väntade. Så jag kollade inte in i våra fönster. Istället steg jag bara av bussen och gick sakta hem.

Kanske städade jag för att sysselsätta min saknad. Jag är inte van vid den här typen av tomhet, känslan av att inte vilja vara ensam. För jag har alltid stått ensam förut, enad med mig själv om du så vill. Jag har inte känt ett behov av någon, jag har inte behövt någon alls. Det var då. När jag helst ville va själv. När jag inte ville ha det jag hade då i min närhet. När jag suckade så fort dörren smällde igen, en signal om att det ensamma nu skulle vara över. Jag suckar inte längre.

Sent gick jag till sängs, på hans sida tänkte jag sova. Med hans täcke och hans doft. Mitt täcke låg undansparkat, som om jag skämdes över det, eller bara ville bli av med det. Morgonen kom fort och när jag vaknade såg jag hur han sparkade av sig skorna i hallen.

Kläderna tog han av i klippta meningar. Sen kröp han ner och omfamnade mig med värme trots att han var alldeles iskall. Kyssarna var intensiva och i samma mening sa vi att vi hade saknat varandra.

Jag kom att tänka på sommarträden som glittrade i solen. Hur deras närhet och att de inte stod ensamma gjorde dem vackra. Ett träd gör ingen skog, flera träd ger möjligheten till utforskande, gömställen och platser där vi älskar att vara.

Det är som att lyckan bygger bo under parketten, som om glädjen skiner in genom fönstren och som om vi båda börjar leva igen. Kärleken gör oss till de människor vi vill vara. Låt det nu vara så.

Jag samlade mig och tog tag i ett trassligt inre. Sa upp mig från min tjänst i kärlekslöshet och evigt åtagande. Han var inte arg, utan förklarade lugnt att han förstod varför jag valde att lämna honom. Mina lådor blev packade i ett snöflingande tidigt januari. Vi kollade på varandra utan att utbyta ett ord. I luften hade vi legat länge med det som nu höll på att hända. Mekaniskt slet vi oss loss och jag lämnade nyckeln i brevlådan.

Fem år tidigare slängde  jag igen en dörr i en av stadens förorter. Jag skrek "FITTA!" i min ilska och sprang ner för att kasta mig på en cykel. Foten stukades när cykelstället fick en av ilska avlagd spark och jag skrek och grät om vartannat hela vägen hem. Han hade hittat en annan och kärleken gjorde ont. Sprickan i foten läkte, men kärleken kunde ingen gipsa frisk.

Åren flöt förbi och jag och 2005 talade inte med varandra. Vi brukade springa förbi varandra på stan och mäta varandra med blicken. Han gick med sin övergång, hon verkade lycklig och han med. Jag kastade mina armar i staden, kysste fuktiga läppar i parken och blev för full på alla fester.

Någonstans samlade jag mig. Jag skapade ett nytt liv fyra mil bort och såg till att ta igen det kärleken låtit mig gå miste om. Jag såg till att få saker gjorda, jag justerade varenda detalj och jag blev den jag visste att jag kunde vara. Så träffade jag han jag mekaniskt skulle ge ett avsked tre år senare. Vi var förälskade såsom i en Harlequinroman, det var fyrverkerier längs vägarna och vi kysstes länge. Vi rev väggar och tak, tapetserade och sjöng om framtiden när jag började sakna något. Det var ett hål i golvet och där låg alla mina känslor. Jag försökte nå dem, men de gled mig ur händerna. Deras förtvivlade skrik sa att jag borde gå innan det blev försent. Kärleken hade aldrig bott hos oss, den hade inte ens kommit över på övernattning. Beroendet var våran lycka och vi behövde varandra. Då.

2005 skrev ett mail. Han förklarade sig själv som min olycka och hoppades på min förlåtelse. Jag grät åt det han skrev och lovade honom förlåten. Sen somnade jag mekaniskt i en säng beroende av en relation som sedan länge var avbruten.

Mina hemligheter letades mekaniskt upp i en pärm. Han lusläste varenda utredning och konfronterade mig med dem likt en domare som försöker förklara en individ som skyldig. Skärpt slog jag till, lugnet forsade över mig och jag hade 2005 i ryggen. Vi hade lyckats hålla kontakten, kysst varandra likt tonåringar i ett mörkt tonårsrum och bekräftat varandra igen.

Hon lämnade mina lådor och sa att siffran 6 var ett bra nummer att bo i. Hennes läppar förklarade vad hon tänkte och hon bekräftade att vi inte skulle vara tillfälliga. 2005 tog emot mig som 2010, han fick saker gjorda och så även jag. Mekaniken försvann i hans händer mot min kropp och hans leende mot min panna.

Utan dina andetag spelades i kvällens tystnad. Jag och 2005 tittade på varandra när hans läppar formade 2010. Vi börjar där vi slutade:

http://www.youtube.com/watch?v=NZfKXOlA7L0

Jag vet att jag är sent ute. Modebloggerskorna slår igenom innan de slutat grundskolan, kändisarna lägger upp bilderna från ett hårt turnéliv och småbarnsmammorna försöker beskriva vardagspaniken. Jag har egentligen inte mycket att erbjuda annat än 22 år, kvinnligt kön och variationsartat leverne. Tragi och romantik, tragedi och lycka. Och en bloggoskuld som härmed tas.

Jag är inte kvinnan som kan föra noggranna dagboksanteckningar, det blir en sida och så läggs den där fina boken med guldspänne åt sitt öde någonstans så jag hittar den någon gång och funderar på varför jag inte fortsatte att skriva.

Skrivandet handlar om ett skapande, ett sätt att återge vardagen och ge den mening. I vilket fall för mig. För andra handlar det givetvis om andra ting, fina nyansskillnader i språket, ett vackert bruk av gamla förlegade begrepp eller ett bra sätt att berätta på. Något som engagerar läsaren, väcker denne från vinterdvala och korttidsdepression. Eller fångar blicken under varma dagar på stranden, en sommarsemester som firas med en bok rik på dess berättelse. Jag kan inte ge er annat än det jag tänker på, det som berör mig och det jag älskar att återge.

För mig blir bloggen ett viktigt verktyg och jag hoppas att det så kommer att förbli. Här kan jag förmedla mig via tangent och slipper en illa slipad blyerts. Här kan jag ge mig en offentlighet som jag kan välja att behandla lite hur jag vill. Här kan jag gömma mig bakom ett par solglasögon och trots det förmedla ett budskap.

Jag hoppas att du vill vara med mig, inspirera mig eller bara ta del av mig. För ett ögonblick, en stund, eller en framtid.

Kärlek !

Ella